Vår etik


Etik låter kanske lite magstarkt, men vi har en del förhållningssätt till binas väl och ve och hanteringen av honung som vi inte vill ge avkall på.


Respekt för våra medarbetare

Bina har som bekant överlevt i minst 100 miljoner år, kanske 150 miljoner år, och det kan ju inte vi människor skryta med. Därför tror vi att bina vet bäst själv och deras ordning bör råda i så stor utsträckning som möjligt. Vår attityd är med andra ord att ödmjukt underlätta deras behov men i övrigt lämna dem i fred. Trots stor nyfikenhet ibland avhåller vi oss från att titta in kuporna titt som tätt. Att däremot studera när de flyger ut och in i kuporna på lite avstånd är både intressant och vilsamt. Ofta har vi sällskap av vacker fågelsång  – i två av våra bigårdar brukar vi höra näktergalen – och rådjur. Det är då vi glömmer allt hårt slit och tycker att vi har världens bästa arbetsmiljö!

Vi klipper inte heller vingarna på våra bidrottningar även om det medför merarbete för oss. Det är inte djurvänligt i våra ögon.

Så lite transporter som möjligt

När nu våra bin bidrar till en bättre miljö genom pollineringen vill vi belasta miljön så lite som möjligt ifråga om koldioxidutsläpp. Visserligen måste vi köra bil mellan våra bigårdar för att vi jämt och ständigt har mycket material med oss, men vi försöker hämta allt material så nära som möjligt. Exempelvis är våra bikupor producerade i Sverige och maskinerna som underlättar honungshanteringen framförallt från Danmark. En del burkar hämtar vi från Sverige och några från norra Tyskland, som är närmare för oss än Mälardalsområdet.

Honungshanteringen

Vår stora drivkraft med honung är den goda smaken och den goda effekten honungen har. Färsk honung direkt från kupan är allra godast. För att behålla så mycket doft och smak som möjligt så är vår attityd i honungshuset ”hands off”. Alltså, så lite hanteringen som möjligt för att behålla så mycket smak och positiva egenskaper som bara går. Vi kommer att fortsätta att vara småskaliga just därför. När man hanterar honung storskaligt måste man nyttja metoder som i större eller mindre utsträckning urholkar honungens välsmakande och goda egenskaper.

Vår ursprungliga intention att producera KRAV-märkt honung släppte vi efter moget övervägande av följande skäl:

  1. Som kravbiodlare måste man fodra bina på hösten med KRAV-märkt socker och gissa var den kommer från? Det är rörsocker från Thailand! Det kändes inte försvarbart.
  2. Bina har ett eget kontrollsystem. Det står vaktbin på flustret för att kontrollera alla hemvändande bin. Om de skulle ha en främmande substans på sig blir de inte insläppta. Grymt, men kollektivet är viktigare än individen för deras överlevnad. Vaktbina motar även bort getingar och andra som inte har i deras förråd att göra. När vi själva blev varse detta vågade vi ha kupor här på Söderslätt där det finns väldigt få ekologiska lantbruk, tyvärr.
  3. Det sätt som KRAV kräver att man ska bedriva friskvård för bina innebär att man ska tillsätta syror (oxalsyra och myrsyra) på hösten som inte är riskfria varken för bina eller för biodlaren. Detta är inte humant och djurvänligt, anser vi.

Här finns vår rapport från egenkontroll, som i biodlingsbranschen kallas Bihusesyn (klicka här). Vi uppdaterar den under första kvartalet varje år.